||Sundarakanda ||

|| Sarga 7||( Slokas in English Script)

 

Sanskrit Sloka text in Devanagari, Gujarati, Kannada, Telugu , and English

||om tat sat||

sundarakāṇḍa.
atha saptamassargaḥ

ślō|| sa vēśmajālaṁ balavān dadarśa
vyāsakta vaiḍhūryasuvarṇajālam|
yathāmahatprāvr̥ṣi mēghajālam
vidutpinaddhaṁ savihaṅgajālam||1||

sa||balavān saḥ hanumān yathā prāvr̥ṣi vidyutpinaddham mahat mēghajālaṁ tathā vyāsakta vaiḍhūryasuvarṇajālaṁ savihaṅgajālaṁ vēśmajālaṁ dadarśa ||

The mighty Hanuman saw the group of mansions, having golden lattices encrusted with Vaidhurya. They resembled masses of rain clouds illuminated by streaks of lightnings with flights of birds below.

ślō|| nivēśanānāṁ vividhāścaśālāḥ
pradhānaśaṅkhāyudhacāpaśālāḥ|
manōharāścāpipunarviśālāḥ
dadarśa vēśmādriṣu candraśālāḥ||2||

sa||(saḥ hanumān) pradhānaśaṅkhāyuthacāpaśālāḥ vividhāḥ śālāḥ nivēśanānām dadarśa|punaḥ vēśmādriṣu manōharāḥ viśālāḥ candraśālāḥ ca dadarśa||

There Hanuman saw several places for storing valuable conches, weapons and bows among those mansions, again he saw delightful and spacious terraces open to the skies on top of those houses.

ślō|| gr̥hāṇi nānāvasurājitāni
dēvāsuraiścāpi supūjitāni|
sarvaiśca dōṣaiḥ parivarjitāni
kapirdadarśa svabalārjitāni||3||

sa|| (saḥ mahā) kapiḥ (tat) gr̥hāṇi sarvaiśca dēvāḥ suraiḥ cāpi supūjitāni svabalārjitāni dōṣaiḥ parivarjitāni nānāvasurājitāni dadarśa||

The houses were having different kinds of treasures cherished even by gods. The treasures were without blemishes and were won by Ravana with his own might.

ślō|| tāni prayatnābhisamāhitāni ||
mayēva sākṣādiva nirmitāni|
mahītalē sarva guṇōttarāṇi
dadarśa laṅkādhipatērgr̥hāṇi||4||

sa|| prayatnābhi samāhitāni sarvaguṇōttarāṇi laṅkādhipatēḥ gr̥hāṇi sākṣāt mayēva nirmitāni bhavanāni iva hanumān dadarśa||

Built with great care and effort, the excellent mansions of the king of Lanka looked like the mansions built by Maya ( the divine architect) himself.

ślō|| tatō dadarśōcchritamēgharūpam
manōharaṁ kāñcanacārurūpam|
rakṣō'dhipa syātmabalānurūpam
gr̥hōttamaṁ hyapratirūparūpam||5||

sa|| (tat) rakṣōdhipasya uttamam gr̥ham dadarśa | (tat gr̥ham) manōharaṁ kāṁcanacārurūpaṁ apratirūparūpaṁ rakṣōdhipasya ātmabalānurūpaṁ asti| tat gr̥haṁ ucchritamēgharūpaṁ iva asti||

Hanuman saw the excellent palace of the king of Rakshasas. It was beautiful with the the splendor of gold . It was matchless and worthy of his own might. That palace was appearing like a towering cloud.

ślō|| mahītalē svargamiva prakīrṇam
śriyājvalantaṁ bahuratna kīrṇam|
nānātarūṇāṁ kusumāvakīrṇam
girērivāgraṁ rajasāvakīrṇam||6||

sa|| śriyā jvalantaṁ (tat gr̥ham) mahītalē prakīrṇam svargamiva (asti)| nānātarūṇāṁ kusumāvakīrṇaṁ rajasā girēḥ agraṁ iva (tat gr̥ham asti)||

Glittering with riches that mansion was like heaven scattered on the earth. That mansion looked like a mountain top covered with flowers of all kinds of trees.

ślō|| nārīpravēkairiva dīpyamānam
taṭidbhi-rambhōdava darcyamānam|
haṁsapravēkairiva vāhyamānam
śriyāyutaṁ khē sukr̥tāṁ vimānam||7||

sa|| tat sukr̥tāṁ vimānam arcamānam nārīpravēkaiḥ śriyā yutaṁ (asti)| ambhōdavat dīpyamānaṁ taṭidbhiḥ iva asti| khē haṁsapravaikaiḥ vāhyamānam iva asti||

That royal aerial chariot auspicious and worthy of worship was filled with resplendent women. It was like the rain clouds lit with lightning. It was as if drawn by swans in the sky.

ślō|| yathā nagāgraṁ bahudhātucitram
yathā nabhaśca grahacandracitram|
dadarśayuktīkr̥ta mēghacitram
vimānaratnaṁ bahuratna citram||8||

sa|| tat vimānaratnaṁ bahuratna citraṁ asti| (tat vimānam) yathā bahudhātucitram nagāgraṁ iva yathā yuktīkr̥ta mēghacitraṁ iva yathā nabhaśca grahacandra citraṁ iva asti ||

That best of aerial chariots was colorful on account of gems encrusted. It was like a mountain peak which was colorful because of many the minerals embedded in the mountain. It was like a mass of colorful clouds. It was like the sky which was looking colorful with planets and Moon.

ślō|| mahīkr̥tā parvatarājipūrṇā
śailāḥ kr̥tā vr̥kṣavitānapūrṇā|
vr̥kṣāḥ kr̥tā puṣpavitānapūrṇāḥ
puṣpaṁ kr̥taṁ kēsara patra pūrṇam||9||

sa|| yatra parvata rāji pūrṇā mahī (citrī) kr̥tā | yatra vr̥kṣa vitānapūrṇā śailāḥ (citrī) kr̥tā | yatra vr̥kṣāḥ puṣpavitānapūrṇā (iva citrī ) kr̥tā | yatra puṣpam kēsarapatrapūrṇam citrīkr̥tā | (tat vimānaṁ hanumān dadarśa) ||

The earth was drawn filled with mountain ranges. The mountains were drawn with canopy of trees, the trees were drawn filled with lovely flowers. The flowers were drawn filled with petals and filaments.

ślō|| kr̥tāni vēśmānica pāṇḍurāṇi
tathā supuṣpāṇyapi puṣkarāṇi|
punaśca padmāni sa kēsarāṇi
dhanyāni citrāṇi tathā vanāni||10||

sa|| yasmin pāṁḍurāṇi vēśmāni ca (citrī) kr̥tāni | tathaiva yasmin puṣpāṇi saha puṣkarāṇi (citrīkr̥tāni)| punaḥ yasmin kēsarāṇi saḥ padmāni (citrī kr̥tāni) | yasmin dhanyāni vanāni citrāṇi citrīkr̥tāni (tat vimānam dadarśa)||

The mansions were drawn in white color. The ponds were drawn with flowers. The flowers were drawn again with petals. Paintings of complete gardens were drawn.

ślō|| puṣpāhvayaṁ nāma virājamānaṁ
ratnaprabhābhiśca vivartha mānam|
vēśmōttamānā mapi cōccamānam
mahākapistatra mahāvimānam||11||

sa|| mahākapiḥ tatra puṣpāhvayaṁ nāma virājamānaṁ mahā vimānaṁ (dadarśa)| tat vimānaṁ ratna prabhābhiḥ ca vivardhamānaṁ | tat vimānaṁ vēśmōttamānāṁ api uccyamānaṁ asti|

The great Vanara saw a aerial car going by the name of Pushpaka. That aerial car was glowing with the glitter of gems. That aerial was taller than the magnificent mansions.

ślō|| kr̥tāśca vaiḍhūryamayā vihaṅgāḥ
rūpyapravāḷaiśca tathā vihaṅgāḥ|
citrāśca nānāvasubhirbhujaṅgāḥ
jātyānurūpāsturagā śśubhāṅgāḥ||12||

sa|| vaiḍhūryamānāḥ vihaṅgāḥ kr̥tāḥ | tathaiva rūpyapravāḷaiśca kr̥tāḥ vihaṅgāḥ | citrāḥ bhujaṅgāḥ nānāvasubhiḥ kr̥tāḥ | turaṁgāḥ jātyānurūpāḥ śubhāṅgāḥ api kr̥tāḥ||

The birds were made of Vaiduryas. Similarly the birds were made of silver and corals. Colorful serpents were made with gems. Well bred horses with auspicious limbs were drawn.

ślō|| pravāḷajāmbūnadapuṣpapakṣāḥ
salīla māvarjitajihmapakṣāḥ|
kāmasya sākṣādiva bhānti pakṣāḥ
kr̥tāvihaṅgā ssumukhāssupakṣāḥ||13||

sa|| vihaṅgāḥ supakṣāḥ pravālajāmbūnadapuṣpapakṣāḥ sa līlaṁ āvarjitajihma pakṣāḥ kr̥tāḥ| sā vihaṅgāḥ sākṣāt kāmasya pakṣāḥ iva bānti||

Birds having beautiful wings, with wings engraved in corals and gold, with artificial wings sportively bent were drawn. The birds (wings) were as if they were wings of the cupid, the god of love.

ślō|| niyujyamānāstu gajāssuhastāḥ
sa kēsarāścōtpalapattrahastāḥ|
babhūva dēvī ca kr̥tā suhastā
lakṣmīstathā padmini padmahastā||14||

sa|| lakṣmīḥ padminī padmahastā suhastā ca sakēsarāśca dēvī ca kr̥tā babhūva| tathā utpalapatrahastāḥ niyujyamānāḥ gajāḥ astu ||

Goddess Lakshmi in lotus pond having beautiful hands holding lotus in her hands along with filaments was seen. Elephants carrying blue lotuses with their trunks as offerings to the Goddess were seen too.

ślō|| itīva tadgr̥hamabhigamya śōbhanam
saviśmayō nagamiva cāru śōbhanam|
punaśca tatparamasugandhi sundaram
himātyayē nagamiva cārukandaram||15||

sa|| hanumān itīva śōbhanam cāruśōbhanam nagamiva tat gr̥haṁ abhigamya savismayaḥ bhavati|| (tataḥ) punaśca tat (gr̥haṁ) himātyayē nagamiva paramasugandhi sundaram cārukandaraṁ dadarśa||

Thus Hanuman reached the auspicious and beautiful palace appearing like a mountain and was wonder struck. Again he saw the palace as a mountain in spring time with beautiful caves filled with wonderful fragrance.

ślō|| tataḥ sa tāṁ kapi rabhipatya pūjitāṁ
caran purīṁ daśamukhabāhupālitām |
adr̥śyatāṁ janakasutāṁ supūjitām
suduḥkhitaḥ patiguṇavēgavarjitām||16||

sa|| tataḥ sa kapiḥ daśamukhabāhupālitāṁ pūjitāṁ tāṁ purīṁ abhipatya caran patiguṇavēgavarjitāṁ supūjitāṁ tāṁ janakasutāṁ adr̥śyatāṁ suduḥkhitaḥ babhūva||

Then that Hanuman having reached and going about that city ruled by the ten headed king in search of Sita was deeply grieved not being able to see the venerable daughter of Janaka.

ślō|| tatastadā bahuvidhabhāvitātmanaḥ
kr̥tātmanō janakasutāṁ suvartmanaḥ|
apaśyatō'bhava datiduḥkhitaṁ manaḥ
sucakṣuṣaḥ pravicaratō mahātmanaḥ||17||

sa|| tataḥ janakasutāṁ apaśyataḥ bahuvidhabhāvitātmanaḥ kr̥tātmanaḥ sucakṣuṣaḥ suvartmanaḥ mahātmana: manaḥ atiduḥkhitaṁ abhavat ||

Then being unable to see Sita with many thoughts on his mind the accomplished Hanuman who always follows right path became very agitated.

ityārṣē śrīmadrāmāyaṇē ādikāvyē vālmīkīyē
caturviṁśat sahasrikāyāṁ saṁhitāyām
śrīmatsundarakāṇḍē saptamassargaḥ||

Thus ends the seventh sarga of Sundarakanda in Ramayana, the first ever poem of mankind composed by Maharshi Valmiki.
|| ōm tat sat||